Lägger ner, typ.

Har väl insett att om det ska bli nån blogg så vill det till att man skriver något i den. Man ska ha något att säga, något att dela med sig av. Det har vi nog alla egentligen, men sen ska man ju känna en mening med att ta sig tiden att skriva dessa rader, som ibland kan ta lång tid att skriva trots att tankarna bakom orden ter sig enkla. Jag behåller bloggen, mest som en personlig avstjälpningsyta de gånger jag känner att jag måste skriva av mig. Men det blir en personlig grej, skriven av mig för mig. Vill någon läsa så går det bra. Läser ingen så går det lika bra. Därför kommer jag inte att bemöda mig om att försöka hålla någon högre textmässig kvalitet.

Jag finns under pseudonymen Gråräv på www.diaper.nu
Tag gärna kontakt med mig där.

Ta hand om er, på återseende.

Det var ju ett tag sedan - men det är jag i ett nötskal. Kan hålla på med något ett tag, sedan helt tappa lusten. Saknar ovanpå det karraktären att rycka upp mig och göra saker och ting bara därför att de måste göras. Säkraste sättet att någonting blir ogjort för lång tid framöver är om det blir till ett måste.
Efter att ha separerat från sambon så har jag dessutom ingen kamera - så inga bilder. Det ska åtgärdas, snart hoppas jag. Just nu står jag med en alldeles för dyr lägenhet, och en svindyr bil. Det ska också åtgärdas. Men nu - vatten och bröd.

Skrev lite om den generella självbild som jag ser vuxit fram i ABDL kretsen på ABDL Scandinavia, läs gärna och ge din åsikt. Krävs att du ar medlem, men är du inte redan det så är det en enkel sak, gratis dessutom.

http://www.abdlscandinavia.com/f.php?a=t&id=9075

Tag hand om dig - på återseende förr eller mest sannorlikt senare.

En helt vanlig söndag

Hon har suttit hela dagen framför datorn och tittat på the hills
en själslös realitysåpa från MTV En fejk rakt igenom
om bortskämda rikemansbarn med princess-wannabee syndrom
Attityder man bara trodde var en produkt av fördommar, inte fanns på riktigt.
Problem som bara uppkommer när månadspengen är större än deras egon. ”Kärlek” svartsjuka, relationer, vänner pojkvänner flickvänner i en värld där känslor inte räknas. Där yta är allt. Jag kräks på The Hills. På allt vad det står för. Trots att det inte är på riktigt, trots att skiten produceras efter manus. Men det fattar ju inte de stackare som storögt lever sig in i en falsk verklighet.

Där har hon suttit, vältrat sig i en av populärkulturens värsta biprodukter, med en attityd som utstrålar: ”Jag önskar du vore långt långt härifrån, att du inte besudlade min tillvaro med din närhet, att du kunde gå upp i rök så jag slapp se dig.”
Hur känner man sig efter en dag i skuggan av det? Nöjd? Tillfreds, glad, lycklig? Knappast. Står ut ändå. Vill visa hänsyn. Vill ge utrymme, vara förstående.

30 minuter innan bioföreställningen, och jag påpekar att vi måste gå om vi ska slippa stressa. Ser hur irritationen lägger sig som en blöt filt över figuren i soffan, oförmögen att slita sig från sitt jävla the hills. Klär på mig, går för att köra fram bilen. Släcker lamporna på min väg ut. Misstag. Blir ett jävla liv.
Jag hetsar henne. Försöker tala om att jag bara vill komma iväg utan att behöva stressa. Men får inte tala till punkt. Hon trampar på mig, talar till mig som en hund. Vill kontrollera mig, dominera mig med sin ilska. Såklart är jag den som inget förstår, den som inte lärt mig någonting om henne under de två år vi varit ihop. Det är mitt fel. Visst är det så. Det är alltid så. Jag ska ta hänsyn, visa respekt, vara förstående, öm, tillmötesgående. Medan min älskade kan trampa på mig, släcka min glöd likt en fimp under sin sko. Så känner jag mig – som en jävla bortslängd fimp, ett skräp, någonting äckligt. Under klacken på en sko.

Gör så, säg inte så. Prata inte mer, du fattar ingenting. Gör som jag säger, annars stannar jag hemma.

Det tar 10 minuter att gå till biografen. Vi tog bilen. Kallstart. Bensin, parkeringsavgift. Ny kallstart. Miljön? Skit i den. Princessan ska inte behöva gå, anstränga sina stackars fötter. Det gör hon bara om hon måste – när hon shoppar.

Filmen var bra.
Tror ta mig tusan jag kunde regiserat bättre bitvis
men i det stora hela, en sevärd film.

Två timmar av någonting bra, två timmar av dygnets sexton vakna timmar.

Jakten på gammelgäddan, och det rätta löpsteget

Tiden går, allt för fort ibland. Men det gör inte så mycket, för det mesta är det bara skönt, betydligt bättre än motsatsen. Kan bli alldeles sjukt frustrerad av den där känslan när allt liksom stannar upp, allt segar sig fram och dagarna känns ändlösa. Tyvärr har den känslan dominerat ett tag, men förhoppningsvis börjar det lossna. Vad som definitivt verkar ha lossnat (men det kanske är att ropa hej i tidigaste laget) är löpträningen. Det har gått segt, minst sagt. Men nu tror jag att jag kommit på hur det hela ska bli uthärdligt – tiden får utvisa. Har levt i den falska föreställningen att löpning ska vara skönt, ja rentav njutbart. Därför har jag verkligen försökt njuta av stegen där i spåret. Tagit in den friska luften, de vackra omgivningarna. Filosoferat, lyssnat på bra musik, försökt tänka i positiva banor ”ok, jag håller på att avlida – men det är idag, nästa gång går det nog bättre.” Jag ska dela med mig av min genom bitter erfarenhet nyvunna kunskap: De som hävdar att löpning är roligt, skönt och njutbart ljuger. Rätt och slätt. Bara att rulla i tjära och fjäder, sedan sätta i stupstocken. Löpning är ett helvete, en pina och en självvald plåga. Och ju fortare man accepterar det, så har man en chans att lyckas :) Jag lämnade mp3 spelaren hemma, och gav mig ut. Istället för att titta långt fram på vägen så spände jag blicken 5 meter framför fötterna och höll den där under hela passet. Jag stängde av hjärnan, tänkte inte på nått – vare sig bra eller dåliga grejer, försökte inte motivera mig själv eller intala mig själv att det här skulle bli skönt. Istället koncentrerade jag mig på min egen andhämtning – andas in 1,2,3, andas ut 1,2,3 in 1,2,3… Det måste ha fungerat som någon sorts meditation. För helt plötsligt så pumpade benen på i precis lagom takt, andningen i fas, och jag flög fram. Eller nåja, flög var väl att ta i, men i alla fall tog jag mig fram – utan att känna den otroliga tristess och leda som annars brukar infinna sig lika säkert som en trucker till en ät-så-mycket-du-vill buffé. Det funkade bra så länge jag bara koncentrerade mig på andningen. När tankar och annat kom farande i huvudet så sköt jag undan dem, gick tillbaks till att räkna steg, andas in…ut… och så helt plötsligt så var jag hemma, rundan – blygsamma 5 km men ändå, avklarad. Såhär i backspegeln var det, och detta bär mig emot att säga – rent av skönt. Rolig, ja till och med njutbart. För första gången någonsin.

Helgen som varit blev fantastiskt bra. Var ute i den höga klara höstluften och fiskade gädda. Vädret var inget att hurra för, kallt och lite rått. Men vad gör det när gäddorna hugger och dagen avslutades med att grilla och äta sin middag (nä, gäddorna fick simma vidare efter att blivit vägda och befriade från krokarna) under stjärnorna? Detta följt av ett skönt bastubad. Som den badkruka jag blivit hoppade jag över doppet i sjön, men inte utan en liten ålderskris. För 10 år sedan hade jag inte tvekat :) På tre personer drog vi upp ett tiotal fiskar, största på 5kg så gammelgäddan klarade sig också denna gång.

Om du ursäktar, nu ska jag gå och tillreda en sen middag, sedan får jag väl lov att rulla mig själv i tjära och fjäder. God natt!

Gamla nappar, Nya nappar...

Så i dag när jag var på Willys och handlade kände jag att det var på tiden att köpa nya nappar. Stod där bland barnmatsburkar och välling och valde bland de fina färgglada tingestarna och fann mig själv barnsligt förtjust av det enkla nöjet :) Det blev tillslut tre Esska-nappar som fick äran att göra matvarorna sällskap i korgen. En grön med en sköldpadda på, en lila med elefanter och en jättefin blå napp med en söt snigel. Det slog mig att också nappar kommit att bli designprodukter. Från början var nappen en rent praktisk brukssak, men rätt snart fick den olika färger, sedan skulle den ha gulliga figurer och mönster. Nuförtiden ska de vara smakfullt formgivna, med noga utvald form och färg. Inte mig emot, men nu har nappen snarare blivit an accessoar. En baby-accessoar. Kolla bara in här så förstår ni precis vad jag menar. Titta gärna lite extra på de förgyllda/förkromade napparna från Elodie Details :D

Väl hemma så återstod bara att göra sig av med de uttjänta napparna och tacka för lång och trogen tjänst. Kändes lite vemodigt, nästan som att ta farväl av gamla vänner :’( Men i soporna åkte dem hela bunten! Själva sugnappen på de nya napparna var lite mindre än de gamla som jag var van vid, men det är väl en vanesak som sagt.

Nu när jag skriver känner jag att jag fått en sticka i fingret. Ska ta fram kniven och karva ut den. När jag som liten fick en sticka någonstans och gråtande gick till pappa för att få hjälp att pilla ut den så tog han alltid fram en helt abnormt stor kniv, ett svärd i mina barnaögon! Kan för mitt liv än idag när jag ser den kniven förstå vad man ska använda en så stor kniv till rent praktiskt. Jag blev alltid skräckslagen, men det var väl det som var meningen. Inte undra på att man växte upp och blev som man blev. Tack, pappa! Men ut kom alltid stickan, och fingrarna sitter kvar än idag :)

Skämt och sido, no hard feelings, pappa! Du och morsan har gett mig det bästa som någon förälder kan ge sitt barn; en trygg och kärleksful luppväxt. Monsterkniv eller inte. Och det kan väl hända att jag mins det där som värre an det faktiskt var. ;)

645 minuter underhållning...

...för under 200:- det kallar jag value for money :)

I dag för en gång skull gick jag in på videobutiken och fann mig stående framför hyllorna med drösvis av filmer jag ville se. I vanliga fall tycker jag det är bra om man kan hitta en enda film som känns riktigt rätt redan innan man sätter den i DVD spelaren. Inga problem denna gång att välja tre filmer (3 för 120:-), jag fick till och med välja bort ett par rullar för att decimera antalet. Som god konsument föll jag för butikens andra erbjudande i ordningen: Hyr valfri DVD och köp en av våra tre utvalda (jodå, helt nya) filmer för endast 29: - Hittade två intressanta filmer som kunde vara värda sitt pris. Totalt blev det alltså 5 filmer, 645 minuter förströelse, varav 2 som jag får behålla och kan ställa till samlingen. Bargain :D

Hyrfilmerna:








Höga förväntningar på Burton och Depp i "Sweeney Todd". Det brukar vara en kombination som garanterar filmupplevelse helt i min smak :) Porträttet av Bob Dylan i "I´m not there" ska bli väldigt spännande att se. Och så mycket gott har sagts om "There Will Be Blood" att jag helt enkelt inte förväntar mig något annat än en rulle som slår ner likt en meteorit i vardagsrummet.

"På köpet"








Sideways har jag redan sett. En riktigt bra, underhållande och rolig film. Den får en hedersplats i DVD hyllan. Man On Fire har gått mig förbi. Men 29 pix kan den vara värd, om jag så bara ser den en gång. Får väl lov att återkomma med recensioner vad det lider :) Nu ska här poppas popcorn – sedan är det jag som planterar baken i TV soffan och vältrar mig i bra film!

Duvhök eller Ormvråk?

Efter en veckas ihållande regn så sprack det blygrå molntäcket upp på fredags eftermiddag, lagom till dess att jag slutade jobba. Sedan har det vart strålande sol och varmt, hög klar höstluft och lagom varmt hela helgen. Kan man ha så tur? Tydligen. Det var bara att ta till vara på tillfället och bege sig ut till sommarstugan. Tråkigt nog är ju sommaren inne på refrängen, och snart är det dags att göra vinter, ta upp bryggan och båten.
Efter att ha badat bastu och simmat några få kylslagna metrar i sjön där vattnet låg kolsvart glänsande i sensommarnatten ställde jag mig på bryggan, naken. Ångande. Månen och stjärnorna aldrig så vackra där över trädtopparnas knivskarpa siluetter mot horisonten. Stod där en stund, tills kylan började göra sig påmind. Jag hade tappat all vilja att gå inomhus. Så jag hämtade en sovsäck. Fanns inget liggunderlag, så en gammal trasmatta fick fylla den funktionen – så tände jag en eld på strandkanten, la mig bakom en liten kulle som skydd för vinden och tittade in i lågorna. Det tog inte många minuter innan jag sov.

Nappen och teletubbien blev kvar i väskan innomhus. Ändå sov jag som ett barn. :)

Dagen efter hände något ganska mäktigt – jag var på vag upp på myren för att se om det skulle råka finnas kvar några hjortron. På vägen dit går jag förbi grannen och någonting blixtrar förbi i ögonvrån, snuddar vid medvetandet utan att jag egentligen registrerar det. Går några steg till innan det kopplar: Var det inte en siluett av en stor fågel där på marken? Kanske en sån där attrapp man använder för att skrämma bort duvor hinner jag tänka, men jag går ändå tillbaks och tittar. Där, bakom grannens dass i en mjärde sitter en stor rovfågel. Den verkar ha sett något spännande där inne, antagligen en mindre fågel eller hare eller nått som fastnat redan tidigare, och sedan tryck sig in nätburen för att få tag i läckerbiten. Och på så sätt beseglat sitt eget öde. Den stackars fågeln var kal på huvudet och hade tappat en del fjädrar i sin desperata kamp att ta sig ur sitt fängelse, men det var såklart lönlöst. Jag stövlar tillbaks längs stigen och hämtar en avbitartång, sedan klipper jag upp mjärden. Det tog en stund innan duvhöken (eller är det en ormvråk?) förstod att den var fri, men det kändes skönt att se den breda ut sina vingar och flyga mot en hög tall där den satte sig för att hämta kraft. Förhoppningsvis klarar den sig och får leva ett helt liv, istället för att svälta till döds i en nätbur. Tidigare har tre ekorrar gått detta öde till mötes i samma mjärde, men nu lär det bli svårt att fånga ens den dummaste abborre i den sönderklippta fällan. Har jag dåligt samvete? Nej knappast.

Är det för mycket begärt att man ställer mjärden upp och ner när den står på land?