Hon har suttit hela dagen framför datorn och tittat på the hills
en själslös realitysåpa från MTV En fejk rakt igenom
om bortskämda rikemansbarn med princess-wannabee syndrom
Attityder man bara trodde var en produkt av fördommar, inte fanns på riktigt.
Problem som bara uppkommer när månadspengen är större än deras egon. ”Kärlek” svartsjuka, relationer, vänner pojkvänner flickvänner i en värld där känslor inte räknas. Där yta är allt. Jag kräks på The Hills. På allt vad det står för. Trots att det inte är på riktigt, trots att skiten produceras efter manus. Men det fattar ju inte de stackare som storögt lever sig in i en falsk verklighet.
Där har hon suttit, vältrat sig i en av populärkulturens värsta biprodukter, med en attityd som utstrålar: ”Jag önskar du vore långt långt härifrån, att du inte besudlade min tillvaro med din närhet, att du kunde gå upp i rök så jag slapp se dig.”
Hur känner man sig efter en dag i skuggan av det? Nöjd? Tillfreds, glad, lycklig? Knappast. Står ut ändå. Vill visa hänsyn. Vill ge utrymme, vara förstående.
30 minuter innan bioföreställningen, och jag påpekar att vi måste gå om vi ska slippa stressa. Ser hur irritationen lägger sig som en blöt filt över figuren i soffan, oförmögen att slita sig från sitt jävla the hills. Klär på mig, går för att köra fram bilen. Släcker lamporna på min väg ut. Misstag. Blir ett jävla liv.
Jag hetsar henne. Försöker tala om att jag bara vill komma iväg utan att behöva stressa. Men får inte tala till punkt. Hon trampar på mig, talar till mig som en hund. Vill kontrollera mig, dominera mig med sin ilska. Såklart är jag den som inget förstår, den som inte lärt mig någonting om henne under de två år vi varit ihop. Det är mitt fel. Visst är det så. Det är alltid så. Jag ska ta hänsyn, visa respekt, vara förstående, öm, tillmötesgående. Medan min älskade kan trampa på mig, släcka min glöd likt en fimp under sin sko. Så känner jag mig – som en jävla bortslängd fimp, ett skräp, någonting äckligt. Under klacken på en sko.
Gör så, säg inte så. Prata inte mer, du fattar ingenting. Gör som jag säger, annars stannar jag hemma.
Det tar 10 minuter att gå till biografen. Vi tog bilen. Kallstart. Bensin, parkeringsavgift. Ny kallstart. Miljön? Skit i den. Princessan ska inte behöva gå, anstränga sina stackars fötter. Det gör hon bara om hon måste – när hon shoppar.
Filmen var bra.
Tror ta mig tusan jag kunde regiserat bättre bitvis
men i det stora hela, en sevärd film.
Två timmar av någonting bra, två timmar av dygnets sexton vakna timmar.
Om bloggen
Kommer du ihåg hur det var att vara liten? Förhoppningsvis var det en tid som du tänker tillbaka på med glädje. Minns du känslan av att krypa upp i sängen på kvällen med ditt gosedjur i famnen? Hur mysigt skönt det kändes att somna efter att ha blivit kramad och omstoppad av någon som älskade dig mer än någonting annat i hela världen. Du var så avslappnad. Så nöjd med tillvaron. För det fanns ingenting någonstans som bekymrade dig, du kände dig trygg och varm. En liten kille eller tjej som lyckligt gled in i sömn och barndomens oskyldiga drömmar. Du visste att någon kärleksfullt tog hand om dig, skötte om dig så att du själv inte behövde oroa dig för något.
Kommer du ihåg?
Den känslan har jag burit med mig hela livet. En liten del av det barn jag var finns fortfarande kvar – den lilla killen som vill och behöver få vara just liten igen. Jag har ingen som helst vilja av att faktiskt gå tillbaks till att vara ett barn. Det är för det första omöjligt, och för det andra inte särskilt tilltalande. Jag är glad att jag är vuxen – kapabel till ansvar och kontroll över mitt eget liv. Men ibland kan det kännas skönt att ta semester – att koppla bort vuxenlivet och få känna sig liten igen, om så bara för en stund.
Det är här som Age-play kommer in i bilden och i mitt liv. Age-play eller åldersrelaterat rollspel är precis vad det låter som. En lek, ett rollspel, en fantasi utifrån olika åldersperspektiv. Här blir det tillåtet att vara liten igen – och överlämna sig själv i händerna på någon som tar hand om dig, eller uppfostrar dig allt beroende på vad som tilltalar. För egen del tycker jag om att vara liten, men jag kan också vara den som tar hand om någon.
Och så för att göra en sak helt klar: Age-play är något som utspelar sig mellan vuxna individer. Barn eller underåriga är aldrig en del av detta rollspel under några som helst omständigheter. Aldrig. Ingen pardon kommer att visas individer som inför mina ögon söker sådana kontakter, här eller någon annan stans.
För att ytterligare spä på det intryck du mest troligt fått av mig som helgalen och pervers (Den tilltalade erkänner sig skyldig till samtliga åtalspunkter) så gillar jag skarpt känslan av att ha på mig blöjor. Fler och fler börjar ha hört talas om denna något udda böjelse, men kanske är du ändå en av dem som tänker; ”varför i hela friden blöjor?!”. Den frågan har inget enkelt svar – jag har funderat på svaret i snart tjugo år utan att egentligen ha kommit fram till någonting mer än gissningar. Men för att göra det hela enkelt:
Blöjor är mjuka. De är varma, och faktiskt sköna. De ger en känsla av ansvarslöshet, en sorts trygg hjälplöshet. Samtidigt är det otroligt pirigt och spännande. Det är något djupt erotiskt över hela grejen, samtidigt som det också har en djupare känslomässig inverkan. Det knyter an till Age-play biten på ett perfekt sätt. Och om du dessutom som jag har en förkärlek till våta lekar så erbjuder blöjor oanade möjligheter :)
Den här bloggen handlar egentligen inte om Age-play. Eller blöjor. Den handlar om mig. Mina tankar och funderingar om allt omkring mig. Att sedan allt det där hör samman, blandas om vartannat, blir till en sorts soppa, gör liksom helheten. Så återstår bara att tacka för att du kikade in. Varsågod – mitt liv i en djuptallrik.
Kommer du ihåg?
Den känslan har jag burit med mig hela livet. En liten del av det barn jag var finns fortfarande kvar – den lilla killen som vill och behöver få vara just liten igen. Jag har ingen som helst vilja av att faktiskt gå tillbaks till att vara ett barn. Det är för det första omöjligt, och för det andra inte särskilt tilltalande. Jag är glad att jag är vuxen – kapabel till ansvar och kontroll över mitt eget liv. Men ibland kan det kännas skönt att ta semester – att koppla bort vuxenlivet och få känna sig liten igen, om så bara för en stund.
Det är här som Age-play kommer in i bilden och i mitt liv. Age-play eller åldersrelaterat rollspel är precis vad det låter som. En lek, ett rollspel, en fantasi utifrån olika åldersperspektiv. Här blir det tillåtet att vara liten igen – och överlämna sig själv i händerna på någon som tar hand om dig, eller uppfostrar dig allt beroende på vad som tilltalar. För egen del tycker jag om att vara liten, men jag kan också vara den som tar hand om någon.
Och så för att göra en sak helt klar: Age-play är något som utspelar sig mellan vuxna individer. Barn eller underåriga är aldrig en del av detta rollspel under några som helst omständigheter. Aldrig. Ingen pardon kommer att visas individer som inför mina ögon söker sådana kontakter, här eller någon annan stans.
För att ytterligare spä på det intryck du mest troligt fått av mig som helgalen och pervers (Den tilltalade erkänner sig skyldig till samtliga åtalspunkter) så gillar jag skarpt känslan av att ha på mig blöjor. Fler och fler börjar ha hört talas om denna något udda böjelse, men kanske är du ändå en av dem som tänker; ”varför i hela friden blöjor?!”. Den frågan har inget enkelt svar – jag har funderat på svaret i snart tjugo år utan att egentligen ha kommit fram till någonting mer än gissningar. Men för att göra det hela enkelt:
Blöjor är mjuka. De är varma, och faktiskt sköna. De ger en känsla av ansvarslöshet, en sorts trygg hjälplöshet. Samtidigt är det otroligt pirigt och spännande. Det är något djupt erotiskt över hela grejen, samtidigt som det också har en djupare känslomässig inverkan. Det knyter an till Age-play biten på ett perfekt sätt. Och om du dessutom som jag har en förkärlek till våta lekar så erbjuder blöjor oanade möjligheter :)
Den här bloggen handlar egentligen inte om Age-play. Eller blöjor. Den handlar om mig. Mina tankar och funderingar om allt omkring mig. Att sedan allt det där hör samman, blandas om vartannat, blir till en sorts soppa, gör liksom helheten. Så återstår bara att tacka för att du kikade in. Varsågod – mitt liv i en djuptallrik.
söndag 26 oktober 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar