Tiden går, allt för fort ibland. Men det gör inte så mycket, för det mesta är det bara skönt, betydligt bättre än motsatsen. Kan bli alldeles sjukt frustrerad av den där känslan när allt liksom stannar upp, allt segar sig fram och dagarna känns ändlösa. Tyvärr har den känslan dominerat ett tag, men förhoppningsvis börjar det lossna. Vad som definitivt verkar ha lossnat (men det kanske är att ropa hej i tidigaste laget) är löpträningen. Det har gått segt, minst sagt. Men nu tror jag att jag kommit på hur det hela ska bli uthärdligt – tiden får utvisa. Har levt i den falska föreställningen att löpning ska vara skönt, ja rentav njutbart. Därför har jag verkligen försökt njuta av stegen där i spåret. Tagit in den friska luften, de vackra omgivningarna. Filosoferat, lyssnat på bra musik, försökt tänka i positiva banor ”ok, jag håller på att avlida – men det är idag, nästa gång går det nog bättre.” Jag ska dela med mig av min genom bitter erfarenhet nyvunna kunskap: De som hävdar att löpning är roligt, skönt och njutbart ljuger. Rätt och slätt. Bara att rulla i tjära och fjäder, sedan sätta i stupstocken. Löpning är ett helvete, en pina och en självvald plåga. Och ju fortare man accepterar det, så har man en chans att lyckas :) Jag lämnade mp3 spelaren hemma, och gav mig ut. Istället för att titta långt fram på vägen så spände jag blicken 5 meter framför fötterna och höll den där under hela passet. Jag stängde av hjärnan, tänkte inte på nått – vare sig bra eller dåliga grejer, försökte inte motivera mig själv eller intala mig själv att det här skulle bli skönt. Istället koncentrerade jag mig på min egen andhämtning – andas in 1,2,3, andas ut 1,2,3 in 1,2,3… Det måste ha fungerat som någon sorts meditation. För helt plötsligt så pumpade benen på i precis lagom takt, andningen i fas, och jag flög fram. Eller nåja, flög var väl att ta i, men i alla fall tog jag mig fram – utan att känna den otroliga tristess och leda som annars brukar infinna sig lika säkert som en trucker till en ät-så-mycket-du-vill buffé. Det funkade bra så länge jag bara koncentrerade mig på andningen. När tankar och annat kom farande i huvudet så sköt jag undan dem, gick tillbaks till att räkna steg, andas in…ut… och så helt plötsligt så var jag hemma, rundan – blygsamma 5 km men ändå, avklarad. Såhär i backspegeln var det, och detta bär mig emot att säga – rent av skönt. Rolig, ja till och med njutbart. För första gången någonsin.
Helgen som varit blev fantastiskt bra. Var ute i den höga klara höstluften och fiskade gädda. Vädret var inget att hurra för, kallt och lite rått. Men vad gör det när gäddorna hugger och dagen avslutades med att grilla och äta sin middag (nä, gäddorna fick simma vidare efter att blivit vägda och befriade från krokarna) under stjärnorna? Detta följt av ett skönt bastubad. Som den badkruka jag blivit hoppade jag över doppet i sjön, men inte utan en liten ålderskris. För 10 år sedan hade jag inte tvekat :) På tre personer drog vi upp ett tiotal fiskar, största på 5kg så gammelgäddan klarade sig också denna gång.
Om du ursäktar, nu ska jag gå och tillreda en sen middag, sedan får jag väl lov att rulla mig själv i tjära och fjäder. God natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar